Själfbiografi
Af
Jens Hermanssen
(Harman)
Östersunds-Postens Tryckeri AB Östersund 1906
Mina tidigaste öden
Jag föddes den 14 mars 1834 i ett fattigt torp i Eidsvold i Norge. Min fader dog, då jag var fem år gammal. Det blef då än svårare för min mor, mina sex syskon och mig. Allra sämst blef det dock, då min mor kort därpå gifte om sig med en hård och hjärtlös änkeman. Denne dref oss nämligen ut att tigga och gaf oss ofta stryk, då vi ej lyckats skaffa honom nog.
En dag skickade min styffader mig till skogen för att hämta ved. Jag lyckades då ej hitta tillräckligt, hvarföre min styffader tog den gröfsta påk, som fanns i vedhögen och slog mig, så att blodet sprutade. Då uppstod hos mig tanken på att rymma.
Denna tanke fick jag snart nog tillfälle att realisera. Jag blef nämligen en dag af min mor skickad för att köpa salt, något som jag också gjorde. Jag gick likväl icke hem med saltet, utan satte in det i närmaste gård och gaf mig så i väg på rymmarestråt.
Jag kom då först till Kongsvingers fästning. Som jag någon gång förut varit i tillfälle att leka med därvarande chefens, öfverste Sissners, barn, blef jag där väl emottagen och stannade där i flera dagar.
Sedan öfversten välvilligt tagit reda på min belägenhet, skref han till pastorn i min hemsocken ett bref som jag skulle bära till ort och ställe. Detta kom mig dock att misstänka, att jag möjligen skulle blifva hemskickad, ifall pastorn finge fatt på mig. Jag kastade därföre brefvet i älfven Glommen och gick, utan att så noga veta hvarthän. En del slantar hade jag fått af öfversten, så jag redde mig ypperligt som ”landsvägsriddare”.
Hur det nu var, kom jag tillsammans med några järnkörare från Letafors bruk i Värmland. Dessa följde jag öfver gränsen till Letafors och sedan vidare från bruk till bruk, längs Klarälfven. Öfverallt försåg man mig med mat och husrum. Slutligen kom jag efter en del vedermödor till Filipstad.
Jag träffade där på några dalkarlar från Äppelbo, hvilka voro nog hyggliga att låta mig följa med till Dalarna. Kommen till Äppelbo bar det snart nog därifrån till Falun, därifrån till Säter och slutligen till Hedemora.
Där befunno sig då flera jämtar bland andra grosshandlarna Sparrman från Frösön och Vikström från Östersund. Den senare påträffade mig, just som jag höll på att sjunga visor för hans drängar. Han frågade mig då, hvad jag kunde vara för en gynnare. Då jag, så godt jag kunde gifvit besked härom, frågade han, om jag hade något emot att följa honom upp till Jämtland, till Östersund. Jag var naturligtvis glad öfver att någon brydde sig om mig och följde så med en af grosshandlare Vikströms drängar, Burman, densamma som sedermera själf blef grosshandlare samt en annan jämte, Jonas Nilsson i Faxälfven, upp till Östersund.
Grosshandlare Vikström, som hemkommit före oss, hade i förväg låtit förfärdiga kläder åt mig, så det första, som hände mig, då jag kom till Östersund, var, att jag af en piga togs ut till ladugården, afplockades de gamla trasorna, badades grundligt samt ikläddes nya, präktiga kläder. Sedan blef jag grundligt förplägad, och redan dagen därpå fick jag börja min tjänstgöring som springpojke. Jag var då ej mer än sju och ett halft år gammal.
Under min springpojkstid i Östersund fick jag, då min tid medgaf det, gå i skola, d. v. s. lära mig stafva hos en gammal skomakaregumma. Hvad jag då lärde mig var naturligtvis lika med noll. Det mesta af min fritid använde jag till upptåg och spektakel, och snart var jag den mest utstuderade lilla spjufver som fanns i staden.
Om någon tid öfverenskom min husbonde med gästgifvaren Lars Persson från Hof i Alsen, att jag hos denne skulle få anställning som skjutspojke. Jag fick då med några slantar i fickan gifva mig iväg till Alsen. På vägen stannade jag öfver ett dygn hos min beskyddare på resan från Hedemora, Jonas Nilsson i Faxälfven. Påföljande dag kom jag till Hof.
Min nya husbonde var ganska sträng. Detta hindrade dock ej, att jag under min nioåriga tjänstetid hos honom utförde många bravader samt upplefde äfventyr på äfventyr, något som rent af förskaffade mig ett slags ryktbarhet.
Upplefvelser i Alsen
Mitt egentliga namn, Hermanssen, blef under min tjänstetid hos Lars Persson förvrängdt till kort och godt ”Harman”. Detta gick så till att en gumma i Alsen, af hvilken jag för gästgifveriets räkning brukade köpa ost, ägg o. d. antagligen af oförmåga att uttala mitt verkliga namn, började kalla mig för ”Harbussen”. Af detta konstruerades sedan namnet ”Harman”.
Det blef sedan hufvudsakligen under detta namn, man kände mig efter de stråtvägar, där jag mest drog fram. Dessa voro naturligtvis först och främst skjutshållen Smedsåsen Hof och Hof-Uppland (i Mörsil) samt dessutom äfven landsvägen längre vesterut, till Värdalsören i Norge, där jag brukade hämta kaffe, socker, tobak o. d. samt vägen till bruken Åflohammar och Rönnöfors i Offerdal, där jag brukade hämta smidesvaror.
Min goda tur att få drickspänningar var allom bekant. För denna min goda tur eller – otur hade jag säkerligen mitt alltid hurtiga lynne att tacka. Jag brukade nämligen sjunga muntra visor, där jag drog fram, så att det ekade i bergen.
En gång skulle jag skjutsa en herre till Uppland. Han hade själf en åkskrinda med sig, så det enda jag skulle behöfva medtaga var en häst och en sele, men jag behagade medtaga ännu en tingest, nämligen en renhud. Detta kunde ju i och för sig ej vara så märkvärdigt, ty en renhud är ju något som man för trefnadens skull nästan alltid har med i en åkskrinda. Dock hade jag mina egna funderingar den gången; jag tänkte nämligen att på hemvägen – åka på densamma, ty att rida syntes mig omöjligt, alldenstund hästen var mager och således hvass i ryggen.
Därföre, när jag skulle vända hemåt från Uppland, tog jag och använde tömmarna som skaklar, tog en gärdesgårdsstör som axel, så att ej tömmarna skulle skafva hästens bakben, och fastgjorde renhuden vid gärdsgårdsstören. Så satte jag mig ned på renhuden, lät hästen springa som han ville och så bar det iväg med en väldig fart. Hu, så det gick!
Om en stund mötte jag min förre husbonde, grosshandlare Vikström, grosshandlare Sparrman samt några andra handlare, Erik Andersson, Ocklind och Hofverberg. Jag måste naturligtvis stiga af renhuden för att kunna komma förbi dem, men så fort vi vändt hvarandra ryggen, kastade jag mig åter ned på den och lät det gå, allt hvad tygen höllo. Herrarna, som jag nyss mött, vände sig naturligtvis om och sågo förtjusta på den öfverdådiga framfarten.
Sedan uppkom talesättet: ”Vi ska köra som Harman körde, när han åkte på renhuden”.
Då jag en gång som vanligt körde på vägen från Hof till Smedsåsen, gjorde jag mig en afstickare in till Karin på Brosvedjan, födorådsgumma hos min forne beskyddare Jonas Nilsson i Faxälfven.
Gumman, som höll på att bränna brännvin, fruktade storligen, att jag skulle omtala detta för fiskal Pira, som för tillfället vistades i Smedsåsen, och sökte därföre på allt sätt att muta mig. Så t. ex. gav hon mig en tioriksdalerssedel samt lofvade mig ett par vantar, ett par strumpor och mera till. En sådan liten extra inkomst tyckte jag naturligtvis illa om. Glad i hågen for jag till Smedsåsen.
Så synnerligen länge blef jag dock icke ägare af tioriksdalern. Gästgifvaren Per Larsson i Smedsåsen hade nämligen en gammal, förstörd och rostig björnstudsare som han erbjöd mig att köpa. Jag rätade på mig och bjöd honom tio riksdaler för den, och så var affären gjord.
På hemvägen blef jag emellertid öfverfallen af tvenne drängar ivägskickade af Karin på Brosvedjan för att skrämma mig att lämna tillbaka den där tioriksdalern. Hon hade nämligen då hunnit gömma sina attiraljer och var ej så rädd för ett besök af fiskalen som nyss förut. Men den, som vid detta öfverfall blef rädd, var åtminstone inte jag. Jag tog nämligen helt lugnt upp min björnstudsare, spände hanen på den och tog säkert sikte på den af drängarna, som höll min häst. Mera behöfdes ej. Båda fridstörarne sprungo hals öfver hufvud, och jag fick ostörd fara hem till Hof.
Denna affär hade dock ett litet efterspel. Fiskalen fick nämligen nys om saken och satte åt mig rätt svårt. Jag redde mig dock genom att neka till allt.
En afton – det var för resten på själfva julafton stod jag just i begrepp att fara hem från Smedsåsens gästgifvaregård, då gästgifvaren ropade: ”Vänta en stund Harman. Postiljonen kommer antagligen och är full i kväll eftersom det är julkväll och då är det ingen som kan med honom så bra som du. Tag honom därföre med nu på bakskjutsen”.
”Ja, kör för det”, menade jag.
Om en stund kom postiljonen Åslund och var, som gästgifvaren förutsagt, full. Både sabel och pistoler hade han mistat.
Eftersom slädföret var dåligt bytte jag i Faxälfven om kördon och tog en kärra, som jag en gång hade lämnat där. Allt gick godt och väl tills vi kommo till Röde i Alsen. Där var vägen isbelagd och så sned, att man hade måste hugga granar och lägga i kanten för att det ej skulle bära utför den branta sluttningen.
Postiljonen som alltid körde ville här trots mina ifriga protester ej sakta farten. Då jag snart insåg, att det förr eller senare skulle gå på tok, hoppade jag af. Detta gjorde jag tydligen icke för tidigt, ty i samma ögonblick såg jag hästen med kärrflaken sprattla uppe i toppen på en väldig hägg som stod nedanför vägen. Postiljonen hamnade efter en halsbrytande luftfärd i ett busksnår, under det att kärrhjulen och en brännsvinskagge med ursinnig fart rullade ned mot sjöng.
Så julkväll det var, måste jag nu iväg och hämta folk till hjälp för att fälla häggen och ställa allt till rätta igen. Endast brännvinskaggen kunde vi ej hitta, hur än postiljonen svor och förbannade. Han gjorde därvid ingen hemlighet af att den, som skulle hafva kaggen, var en viss gumma uppe i Underåsker, med hvilken han tycktes stå på förtrolig fot.
Så fort vi kommit iväg igen, somnade postiljonen och vaknade ej förrän vi kommit till Uppland. Han var då någorlunda redig och blef ännu nyktrare, då jag gjorde klart för honom att han mistat sabeln och pistolerna. Jag åtog mig då att skaffa reda på dessa, naturligtvis mot lfte om rundlig ersättning. Postiljonen själf måste fortsätta uppöfver till Trondhjem.
De förlorade sakerna hittade jag på juldagens afton i landsvägsdiket på Tullusmyran. Det blef således möjligt för postiljonen att på återvägen till Östersund medhafva alla sina effekter; eljest hade han naturligtvis fått afsked.
En annan gång, då jag tog postiljonen med på bakskjutsen från Smedsåsen, var han äfven full. Han hade den gången på Smedsåsens gästgifvaregård tagit sig före att i en knut, som han slagit ytterst på pisksnärten, fästa några hästskosöm. Med denna förfärliga piska tänkte han tortera den hundhop, som alltid kom rusande emot vägfarande i Vången i Alsen. (En bonde därstädes nämligen Nils i Vången höll ensam, enligt hvad jag minnes, ej mindre än nio hundar).
Jag passade emellertid på, medan han med piskan i beredskap satt och nickade och sof, att fastgöra hans långa hår vid sömmen i den förskräckliga knuten, som dinglade tätt intill hans nacke.
När vi så kommo fram till Vången och postiljonen med en väldig fart ville slå till hundarna, hände det märkvärdiga, att den som upphäfde tjut af smärta, var han själf och icke hundarna.
Då han nu såg, med hvilken omsorg det afslitna håret var fastgjordt vid sömmen i pisksnärten anade han genast argan list. Jag hann dock till all lycka hoppa ur kärran och bana mig väg genom hundhopen innan han fick fatt på mig. Hade jag ej gjort detta skulle jag säkerligen helt hastigt blifvit lika fattig på hår som jag var då jag kom hit i världen. Sålunda undkommen för godt pris sprang jag gent öfver ängarna hem till Hof.
Det dröjde nu en god stund innan vi skulle fara vidare. Detta var min räddning, ty då jag, just som vi skulle begifva oss iväg uppöfver till Uppland ändtligen vågade visa mig för honom hade tydligen den värsta svedan lagt sig. Postiljonen brummade nämligen i den vanliga tonen och nämnde ej det skedda. Säkerligen erindrade han sig att han stod i tacksamhetsskuld till mig, sedan den gången, då jag skaffade reda på hans sabel och pistoler.
En dag midt i vintern gaf jag mig iväg med en häst och en oxe till fiskhandlaren Muus i Snaasen i Norge för att hämta två lass sill och torsk. Jag for den förr så väl kända stråkvägen öfver Kallsjön, byn Hoberg, sjön Torrön och byn Björkede och kom utan äfventyr till Snaasen.
På hemvägen blef det emellertid värre, det blef nämligen så kallt att ”stickorna dansade”. Särskildt den natt, jag skulle köra öfver Torrön, var det onaturligt kallt. Slutligen fröso klöfvarna på oxen ihop, och snart kunde han ej gå en tum längre. Det var då ingen annan råd än att lämna oxen och hans lass åt sitt öde och fara med endast hästen till Moberg. Något efter midnatt kom jag dit, fullkomligt stelfrusen. Jag lyckades efter något oväsende få gubben Göran i Hoberg och hans dräng på benen.
Dessa togo då vara på hästen och jag gick in i stugan. Båda mina fötter hade förfrusit, stöflarna måste skäras af och fötterna sättas i iskallt vatten, för att de ej skulle tina upp för hastigt. Om en stund for drängen och slaktade oxen som halfdöd låg på isen med sitt lass. Detta lass jämte köttet af oxen lämnade jag i Hoberg. Endast huden tog jag med då jag på morgonsidan gaf mig iväg vidare.
Halfvägs på Kallsjön mötte jag Sparrman från Frösön. Sedan vi hälsat, frågade han hvad jag hade gjort af oxen som jag hade då jag for vesterut.
- Jo den lämnade jag hos Göran i Hoberg, svarade jag. Jag kan för resten sälja er den.
- Åh jo, hvarföre inte, att jag skulle kunna köpa den. Jag behöfver slaktkreatur till sommaren så jag skall leverera kött till regementet på Frösön. Huru mycket vill du ha för den?
- Sjuttiofem riksdaler tycker jag är lämpligt, svarade jag.
- Något lär du allt kunna pruta af på det. Jag skall gifva dig sjuttio riksdaler, sade han.
- Ja, menade jag, jag är aldrig ”hård” i affärer. Han får gå för sjuttio.
Därmed var affären gjord. Jag fick mina sjuttio riksdaler och vi skildes.
Lars Persson, som dock ej rätt kunde gilla mitt beteende, hur jag än betonade att det då affären uppgjordes ej satte i fråga, huruvida oxen var lefvande eller död, lät mig behålla pengarna för att vid första tillfälle lämna dem tillbaka till Sparrman, om denne så påfordrade.
Snart nog träffade jag Sparrman. Han hötte visserligen med piskan åt mig, strax han såg mig, men sedan skrattade han hjärtligt åt att jag, pojkvaskern, så fint dragit honom vid näsan. Pengarna ville han icke alls hafva tillbaka.
Men oxen, död som han var, anställde ännu mycket ofärd. Alla knektar och beväringar i Alsen och kringliggande socknar fingo nämligen reda på saken. Därföre, så ofta de på lägret sågo någon köttbit, som var en smula dålig, sade de: ”Den där biten är säkerligen af den där oxen som Harman körde ihjäl på Torrön”. Detta hade till följd att många af dem ådömdes spöslitning för sin benägenhet att rata kronans kost.
Det var dock icke alltid, jag kom hem från mina färder så precis helskinnad. Särskildt kommer jag ihåg en gång då jag skulle skjutsa en mängd snickareverktyg till Åflohammars bruk. Dessa verktyg tillhörde några snickare från Stockholm, som rekvirerats för att uppsätta den mangårdsbyggnad, som numera är Offerdals kommuns fattighus. Jämtländska timmermän och snickare dugde inte, kan tänka.
Det var en vinterdag på aftonsidan som jag begaf mig iväg från Hof. Föret var tungt och det snöade oupphörligt. Farten var under sådana omständigheter ej den bästa, i synnerhet som den häst, jag körde, var en sydsvensk rashäst, som väl kunde springa bra på jämn mark, men som var alldeles oduglig i backar, i synnerhet då man hade lass.
Då jag kommit upp på högsta krönet i Hållbackarna, flög plötsligt en tjäder upp vid sidan om vägen. Hästen blef då skrämd och föll i sken utför backen. Att försöka hejda farten var knappt att tänka på. Det enda möjliga var att försöka kasta sig af. Detta lyckades dock ej. Ena benet hade nämligen fastnat under en af kistorna. Det bar snart iväg på sidan om vägen, och om ett ögonblick slängde släden ned i en grusgrop. Jag kom nu under lasset och blef på det förskräckligaste rådbråkad mellan lasset och en stor, löshuggen trästubbe med väldiga rotstumpar. Af dessa refvos kläderna sönder och jag kunde känna huru blodet rann. Hästen trasslade snart in sig i en bråte af ris och stubbar och kunde slutligen ej röra sig mera. Detta gaf mig en smula andrum, så att jag kunde göra några ansatser för att komma upp. Dessa mina ansträngningar voro dock fruktlösa.
Jag fick nu god tid att öfvertänka situationen där jag låg i den aldra obekvämaste ställning, oförmögen att röra en lem. Först sedan snön något tinat undan mitt bara hufvud kunde jag någon smula vrida på detta. Så att jag för omväxlingens skull kunde titta än på sidorna och än uppåt, på stjärnorna. Antagligen tänkte jag då på ett litet torp i Sunnanfjeldske Norge och frågade mig själf om mån tro icke en gammal gumma låg därinne och tittade på samma stjärnor och undrade liksom hon undrat i åratal, hvad som blifvit af hennes lilla Jens. Anade hon måhända, att han nu frös ihjäl långt, långt borta?
Men äpplet – för att nu ej säga galläpplet – var icke moget ännu. Klockan tre på morgonen påträffades jag nämligen af en vägfarande från Offerdal. Jag var då alldeles stelfrusen och visade stora tendenser att dö, men förunderligt nog: jag dog icke alls. Tvärtom kunde jag om en stund, om ock med möda, sätta mig upp på lasset och köra vidare. Snart blefvo både hästen och jag mjukare i lederna, så att vid framkomsten till Åflohammar kände jag mig nästan som en människa igen.
För att slippa blifva alltför mycket generad för mina sönderrifna kläders skull och för att hämnas på den skengalna hästen vände jag genast om, sedan jag aflämnat lasset, och körde i fullt galopp hela den två och en half mil långa vägen hem till Hof, där jag blef ordentligt omplåstrad.
Sedan detta odjur till häst spelat mig ännu några spratt, kunde jag slutligen ej längre fördraga att köra den. En gång på hemvägen från Värdalsören i Norge bytte jag bort den till en bonde i Undersåker, nu liksom alltid, utan min husbondes vetskap. Denna bonde märkte dock snart, att han blifvit lurad. Han körde därföre efter mig i flera mil och tiggde och bad att få göra den olycksaliga affären om intet, men jag var och förblef obeveklig.
Snart började jag dock finna det enformigt i Hof. Jag hade visserligen ganska stor frihet, fick lefva om och slåss duktigt på lekstugorna, men kände mig likväl af vissa skäl ej rätt till freds. Så började jag åter umgås med rymningsplaner och en vacker dag gaf jag mig iväg.
Jag styrde denna gång kosan vesterut och kom snart till Åre, där jag sammanträffade med tullförvaltare Sjösten. Denne, hvilken jag ofta hade skjutsat, var mycket vänlig emot mig. Han skänkte mig ej mindre än femtio riksdaler i reda pengar och en del kläder samt sökte att på allt sätt öfvertala mig att stanna hos honom. Jag skulle då, sade han, få gå i skola, konfirmeras och blifva gränsridare. Detta anbud kunde dock icke tilltala mig, hvarföre jag gaf mig iväg vidare, troligen till tullförvaltarens stora förtrytelse.
Åter på vandring
Jag lefde nu åter ett fullkomligt vagabondlif och kom slutligen till Levanger. Därifrån styrde jag kosan nedefter Trondhjemsfjorden till Trondhjem, därifrån till Röros och så vidare ned, genom Österdalen längs Glommen.
Då jag en dag nedslagen och trött gick längs denna älf, påträffade jag på ett ställe några bjälkar. Jag förfärdigade då af dessa samt några brädstumpar hastigt och lustigt en flotte. Sedan besteg jag denna, och lät det gå bäst det ville. Älfven var ganska strid, så det gick raskt undan.
Slutligen somnade jag på flottten och vaknade ej, förrän jag hörde dånet af en stor fors. Jag hann nätt och jämt vad i land, förrän flotten med ursinnig fart dök ned i den skummande forsen.
Jag slog nu in på en väg och kom snart till Hamar. Här kom jag underfund med att jag nu, ehuru oafsiktligt, kommit ganska nära min hembygd. Jag beslöt då att göra mig en tur hem för att se efter hur det stod till med mor och syskonen. En dag gick jag därföre ombord på en af de små ångbåtar, som då trafikerade sjön Mjösen och for med denna till Eidsvoldsbacken.
Vägen därifrån och hem var endast en kvarts mil lång. Emellertid kom jag att tänka på att det genom skogen fanns en genväg, som jag brukade gå, då jag som liten parfvel var ute och tiggde. Jag lyckades nu söka rätt på denna gångstig och gick obemärkt mot mitt barndomshem, med hvilka känslor, kan man lätt föreställa sig.
Då jag steg in i den gamla, förfallna stugan, fanns där ingen annan inne än en gammal gumma, som jag genast ansåg vara min mor. Hon å sin sida hade naturligtvis ingen aning om hvem jag var.
Sedan jag hälsat satte jag mig ned och frågade om hon kunde gifva mig husrum öfver natten.
- Nej, det är omöjligt, svarade hon. Vi äro allt för många själfva. (En af mina bröder hade nämligen gift sig och hade ganska stor familj).
- Men får jag kanske sitta och hvila mig en stund här inne, sade jag.
Det fick jag. Jag talade nu med mor om likgiltiga saker, om väder och vind o. s. v.
Slutligen frågade mig mor hvarifrån jag, som talade på märkvärdigt, kunde hafva kommit.
- Jo, svarade jag, jag har kommit från Jämtland, en landsända långt uppe i norra Sverige.
- Jaså, så långt bortifrån, sade mor. Ni har kanske hört talas om det här järnvägsbygget och kommit hit för att söka arbete? (Eidsvoldsbanan var nämligen då under byggnad)
- Ja, jag har så, svarade jag för att någonting säga.
Mor ledde nu samtalet in på banans sträckning, och jag kom därvid att förråda, att jag hade god reda på de kringliggande byarna.
Detta föranledde mor att fråga om jag möjligen hade varit där på orten förut.
- Ja, det har jag visst, svarade jag, och mor satte sig och tycktes tänka på något.
Om en stund kom hon fram till mig och såg mig stadigt i ansiktet. Jag råkade nu draga handen öfver det ärr, efter en fårsax, som jag sedan min barndom bär under vänstra ögat.
Mera behöfdes ej. Mor föll mig om halsen och började häftigt gråta. Först om en stund kunde hon framhviska: ”Jeg truer, at det er Jens”.
Jag stannade nu hemma i flera dagar och hjälpte in bror med hans arbete på banan. Snart började jag dock ångra, att jag ej stannat i Jämtland, hos den välvillige tullförvaltaren Sjösten i Åre, hvarföre jag gick till presten och begärde prestbetyg. Mor hade dock varit hos honom före mig och bedt honom att ej utskrifva något sådant åt mig, utan i stället söka beveka mig att stanna hemma.
Presten gjorde som mor hade bedt honom, samt förehöll mig det orätta uti att göra mor mera sorg samt nödvändigheten af att jag konfirmerades.
Jag lät då om någon tid konfirmera mig. Kort därpå begaf jag mig till Fredrikshald och tog värfning för fem år vid garnisonen å därvarande fästningen Fredrikssten. Jag var då tjugoett år gammal.
De minnen, jag har från min militärtid, äro naturligtvis dels ljusa och dels mörka. Dock, på grund af all den misshandel mina kamrater och jag där fingo utstå, äro de senare snarare öfvervägande.
Mina öden som militär
Sedan jag någon tid varit i tjänsten blef den af norrmännen så afhållne prins Carl ”konge”. För honom stod jag på vakt ett par gånger. Båda gångerna talade han mycket med mig, särskildt senare gången. Han ville då äfven gifva mig en speciedaler.
- Ers Majestät vet, att jag nu måste hålla geväret och ej kan taga emot någonting, sade jag, men vill Ers Majestät lägga in slanten i vakttältet är jag tacksam.
Detta gjorde han. Han talade sedan ytterligare en stund med mig och frågade bl.a. hvad jag tyckte om tjänsten.
- Helst skulle jag se, att det idag vore sista dagen af min tjänstetid, svarade jag.
Då nu konungen frågade af hvad skäl jag kunde svara så beskref jag för honom omständigt de svåra förhållandena vid fästningen, hursom vi ibland fingo dålig mat samt hade dåliga uniformer.
Detta samtal hade till följd, att där redan påföljande dag utdelades nya munderingar, som egentligen skulle legat på reser.
Såväl officerarne som manskapet voro mycket angelägna om att få veta, hvad konungen talade med mig om. Det enda besked som jag gaf dem, då de trängde sig omkring mig, var att de finge gå till kungen och fråga honom. Att i synnerhet officerarne blefvo arga öfver denna min förbehållsamhet var tydligt, men de vågade ej gifva mig någon afbasning den gången.
Eljest hörde spöslitning och andra handgripliga straff nästan till vår dagliga kost. Om jag ej minnes fel var det redan under första veckan af min tjänstetid, som jag för sen ankomst efter permission fick tio rapp.
En dag, då jag händelsevis hade order att biträda daghafvande underofficeraren, skulle ej mindre än sju kamrater spöas.
Det ålåg då mig att skaffa lämpliga hasselspön. Detta uppdrag fann jag emellertid för godt att utföra på mitt eget vis. Jag låtsades nämligen ej kunna skilja på hassel och al och tog så ej ett enda hasselspö utan i stället dels några krokiga påkar al, gröfre än min arm och dels några årsskott af samma trädslag.
När vi så på aftonen hade ställt upp oss till korum skulle afbasningen börja. Delinkventerna fingo stiga fram och spöen skickades efter.
- Men, hvad nu då, utropade den af officerarna som skulle slå, skall det här vara hasselspön?
Flera af officerarna gingo nu fram och konstaterade att spöen voro odugliga hvarpå där helt apropå anställdes ett majorsförhör.
- Hvem har anskaffat spöen, frågade majoren.
- Numro åttioen, svarade fanjunkaren.
- Tror ni, att numro åttioen ej förstår att skilja på al och hassel?
- Jo, det kan han säkert alltför väl, svarade fanjunkaren, där finns ju ej ett enda hasselspö.
- Gif då numro åttioen tolf riktiga rapp. De öfriga må slippa, ljöd den obevekliga domen.
-
Det blef således jag, som den gången fick släppa till både påkar och rygg. Hade jag förut stått högt hos mina kamrater kom jag nu att göra det i ännu högre grad. I månget muntert lag blef jag nu hedersgästen.
…………
Till alla våra knektagillen nere i staden behöfvde vi naturligtvis en hel del pengar och ratade därföre aldrig små biförtjänster.
En järnhandlare, som kände till detta förhållande, gaf mig en gång i uppdrag att ro några tröskverk till den på svenska sidan belägna Mossviken, där jag skulle aflämna dem till en svensk jakt. Tröskverken voro tullfria varor, men icke så en säck, antagligen innehållande sidentyger, som jag också skulle tag med. Jag gömde därföre denna i aktern under några brädstumpar och gaf mig iväg
Då jag höll på att göra fast båten vid bryggan i Mossviken, kom en tulltjänsteman ned till mig. Jag skyndade då att för denne uppvisa förpassningssedeln, hvarpå tröskverken omlastades.
Tulltjänstemannen tog mig därpå afsides och frågade om jag sett någon misstänkt båt sticka in i en ett stycke därifrån liggande vik.
- Jo, jag har sett flera stycken, svarade jag, fastän jag icke hade sett en enda.
- Jaså, jag kunde just tro det, sade tulltjänstemannen. Skulle Ni då ha något emot att hjälpa mig knipa dem?
- Nej för all del, det skall jag gärna göra, menade jag.
- Ni får hederlig betalning förstår Ni. Se här har Ni nu först tio riksdaler. Vidare skall Ni få ett par stöflar och lyckas företaget, så får Ni hälften af mitt arvode. Är ni belåten med det?
- Ja för all del, svarade jag.
- Då begifva vi oss iväg genast, sade tulltjänstemannen, i det han sprang in i sin stuga efter de utlofvade stöflarna samt en karbin.
Vi sprungo så af alla krafter in i skogen åt den misstänkta viken till. Tulltjänstemannen var emellertid icke lika rask i benen som jag så om en stund var han långt efter. Jag passade då på och gjorde en lof åt sidan, sprang så tillbaka till min båt, drog fram sidensäcken och gnodde iväg med denna till den väntande jakten.
Jag hade nu fullgjort mitt uppdrag och hade godt kunnat fara hem. Detta gjorde jag dock ej. Jag ville ännu en gång drifva en smula med tulltjänstemannen, hvarföre jag ånyo sprang åt den nämnda viken till. Framkommen till stranden gormade jag i kapp med tulltjänstemannen öfver att smugglarna redan undkommit.
Vi gjorde nu sällskap tillbaka till Mossviken, där vis, sedan jag lofvat hjälpa honom äfven en annan gång, skildes som såta vänner.
Emellertid började jag att alltmera tröttna på militärlifvet och slutligen inträffade något, som gjorde det alldeles outhärdligt . Detta ”något” var att jag för ett ”stilla” slagsmål samt för vägran att påtaga en sämre mundering blef ådömd sammanlagdt tjugofem spöslag.
Denna afbasning, som ansågs synnerligen sträng, skulle ”mig till straff och androm till varnagel” gå af stapeln en söndagsmorgon vid paraden. Märkvärdigt nog fick jag ännu kvällen förut fritt gå omkring, ehuru man naturligtvis gaf akt på mig.
Jag var nu utsatt för mycket beklagande från manskapets och kompanichefens sida. Denna gaf mig t.o.m. en mark (åttio öre) att köpa salfva för att därmed smörja såren. Pengarna behöll jag naturligtvis och köpte den bästa salfva, jag kunde få fatt på, nämligen några reela supar.
Morgonen därpå förde man mig till paraden och gaf mig mina tjugofem rapp. Man kan göra sig en föreställning, om huru omänskligt detta kroppsstraff var, då man får höra, att en af mina kamrater någon tid förut dog sedan han hade fått sina tjugofem spöslag, samt att jag sedan jag fått mina måste bäras från platsen. Då jag senare på dagen ville taga på en annan skjorta kunde jag endast med en kraftig ryckning få af den jag hade på; den hade nämen klibbats fast med blod. Stora köttstycken följde med då den lossnade.
Att jag blef något beskedligare af denna spöslitning tro jag knappast ty det var just på samma dags kväll som jag beslöt att vid första möjliga tillfälle rymma från fästningen fastän jag hade endast två månaders tjänstetid kvar.
Redan om ett par dagar gynnade mig lyckan. En handlande nere i staden sålde mig för godt pris en del handelsvaror. Med dessa på ryggen gaf jag mig iväg så fort mina krafter tilläto för att ett tag försöka mig på gårdfarihandel.
Nu liksom i min barndom styrde jag kosan åt öster och kom omsider till Bäckafors bruk i Dalsland. Därifrån gick jag åt söder och kom till Vänersborg. Där gjorde jag helt om och gick tillbaka norrut följande Vänerns strand. Snart kom jag till Åmål. Där beslöt jag att ännu en gång anlita värmländingarnas gästfrihet. Jag drog så omkring ett tag i mellersta Värmland, handlande och vandlande från bruk till bruk. Omsider drog ag mig allt längre inåt Svealand. De städer jag då besökte voro. Karlstad, Kristinehamn, Örebro, Arboga, Köping, Vesterås och Sala.
Från sistnämnda stad ämnade jag mig upp till Falun. Jag var redan ett godt stycke uppe i Dalarna, då jag en dag plötsligt blef anhållen af en antagligen nybakad och därföre synnerligen nitisk fjärdingman. Som jag ej hade något som helst betyg att visa förklarade jag af den myndige fjärdingsmannen vara häktad och skjutsades jag nu till närmaste länsman. Denne i sin ordning skickade mig till Falun. Där blef jag förhörd inför Konungens befallningshafvande och sedan man på flera sätt öfvertygat sig om att mina uppgifter voro riktiga skickades jag med fångskjuts till Kristiania.
Det bar nu iväg ungefär samma väg som jag kommit. Att jag for illa på resan kan jag ej säga. Det var tvärtom ganska trefligt att så där få åka från fjärdingsman till fjärdingsman, från länsman till länsman, från fångförare till fångförare.
Den fjärdingsman som skjutsade mig genom Mangnors socken i Norge hade jag en gång i Fredrikshald gjort en tjänst. Jag hade nämligen infångat två hästar som skenat ifrån honom. Jag sade därföre åt honom att han nu kunde göra mig en tjänst i stället och släppa mig lös. Fjärdingsmannen var emellertid obeveklig och skjutsade mig ända fram till Kristiania. Där insatte man mig i fängelset öfver en natt. Dagen därpå beslöto höga vederbörande att jag skulle skickas tillbaka till Fredrikshald dit jag också ankom om två dagar. Man anställde nu genast förhör med mig. Det straff man ådömde mig var femton dygns mörk ”cachot” på vatten och bröd samt ett års tjänstgöring utan aflöning, utom de två månader, som jag hade kvar sedan förr.
Emellertid var tjänstgöringen nu betydligt drägligare. De fjorton månaderna svunno hän fortare än jag tänkt mig. Då jag skulle sluta befunnos tyvärr alla mina innestående medel hafva åtgått till fångskjutsen. Detta bekymrade mig dock föga. Den bästa erkänsla jag fick för min långa tjänstetid var att den af oss alla omtyckte öfversten tackade mig.
Järnvägsarbetare
Då jag nu åter var lös och ledig drog jag upp till Eidsvold och hälsade på min gamla mor. Där kunde jag dock ej stanna många dagar, utan gaf mig iväg för att söka arbete. Jag kom då omsider till Drammen och fick där arbete på den bana som var under byggnad därifrån till Randsfjord. Sedan denna bana var färdig arbetade jag äfven någon tid på de båda bibanor som från denna anlades till Konsberg och Kröderen.
Där, uppe i Kröderen, förälskade jag mig i en hurtig ”pige” vid namn Göranna Knudsdatter. Om någon tid friade jag, fick ”ja” förstås och så gifte vi oss. Jag var då trettiosex år gammal.
I Eidsvold hyrde vi nu en liten stuga och bodde där ett år. Då jag emellertid där ej kunde få något stadigvarande arbete, togo vi vårt ”pick och pack” och reste på järnväg upp genom Österdalen till Grundset. Längre var ej banan byggd.
Jag fick där arbete vid den då påbörjade fortsättningen af banan upp till Röros. Då denna sträcka var färdig arbetade jag äfven någon tid på banan mellan Röros och Trondhjem.
Under detta banbygge blef jag i Singasocken sjuk och måste draga tillbaka till Ruersdalen där min hustru vistades.
Vägen därifrån till Röros var endast en fjärdedels mil lång. Jag gick därföre ofta in till staden för att söka hjälp hos en där boende läkare. Denne konstaterade att jag hade mask i magen och ordinerade en hel del medikamenter som dock icke tycktes göra någon verkan.
Denna vinter var den svåraste jag upplefvat. Magplågorna gåfvo mig ingen ro. Allt var på tok, tyckte jag, ja till och med naturen tycktes mig vara bragt ur sin vanliga gång. Faktum är emellertid att den vintern från hösten var alldeles ohyggligt sträng, samt att det likväl regnade oafbrutet två dygn nyss före jul, något som i mannaminne aldrig händt där i fjälltrakterna.
En dag på vårsidan, då vädret var en smula blidare, gaf jag mig så iväg till Röros för att bedja doktorn tänka ut en radikalkur. Jag hann dock icke fram, utan blef liggande vid sidan af vägen i de aldra gräsligaste plågor.
Då jag så låg där kom en sockerbagare gående vägen fram. Denne, med hvilken jag var bekant, bjöd mig nu på konjak, en vara som för resten många gånger både förut och efteråt försatt mig än i liggande, än i stående ställning. Denna gång verkade konjaken på det senare sättet. Redan efter andra klunken kom nämligen masken upp genom halsen. Den var röd och öfver en fot lång.
Alltifrån den tiden har jag varit fullkomligt frisk. Icke ens gikten har fått bukt med mig, hur jag än frusit och farit illa, förnämligast under de färder, jag företagit bland fjällen för att söka malm och bergkristaller.
SLUT
